Jag

lyckas ofta irritera folk, eller som många säger, provocera:-)
Men är det inte mer att man känner sig träffad av ord och liknelser som jag använder och utifrån det så skapas en reaktion som ger en dåligt samvete i någon form?
Är det så att vi inte är mer medvetna än att vi vaknar till ifall någon använder ord för att skapa reaktioner. Kanske ska vi bli mer samspråkiga och på så vis lära oss att lyssna vad som sägs i en kommunikation mellan två människor. Trots allt så bottnar mycket i att "det du ger ut, kommer tillbaka" och har man det som grund, varför ska man då inte kunna ta lärdom av det?
Eller är det så att livet är till för att kretsa runt en själv, utan ett egenansvar att ge? För om alla människor undviker att ge, hur ska du själv då kunna få? Inte vet jag, jag bara filosoferar lite så allmänt ibland. En annan tanke man bör dissikera ganska djupt är varför man inte ramlar ur sängen när man sover eller hur kan det komma sig att man oftast börjar med högerfoten när man går uppför en trappa och vänsterfoten när man går nedför en trappa.
Kanske trots allt är så att vi inte förstår själva hur pass undvikande vi är för nya upplevelser, att utmana oss själva till små utflykter i outforskad väg.
Kanske ska man börja med att borsta tänderna med vänster hand och sedan sätta på sig stumpan med början på vänster fot. Om nu det visar sig att jag lägger gaffeln på höger sida av tallriken, vem säger då att det är fel att lägga kniven på vänster sida av tallriken.
Livet är ju trots allt lite överraskande bara man tänker efter och vågar göra tvärtemot sina egna vanor. Så istället för slutspel i hockeyligan så kanska man ska ta och utaman sig själv och se vilken spänning det kan ge.
Häpp